Detta är ett sådant inlägg som inte borde skrivas ut men de gör de ändå. Jag hatar sånnahär dagar, speciellt eftersom det var över 1 år sedan jag kände såhär. Det kryper i hela kroppen på mig, den där ångesten och paniken. Jag vill dö. dö. dö. Att hoppa från balkongen är genast en lockande tanke och att skära mig har jag aldrig velat göra så mycket som nu. Jag är inte galen, nej inte mer än vanligt. Jag har bara ångest attacker, panik attacker, jag är bara tillbaka på ruta 1 just idag, just ikväll. För det är sant .. Ikväll bara det slog mig i ansiktet, den där äckliga känslan bara smög sig på.. Jag vet att jag är starkare än såhär, men jag vet o också att det viktigaste av allt när man går igenom sånt här är stöd. Min terapeut är borta i cirka 1 år till... Och jag kan inte prata med mina familjerådgivare om detta.. Mina vänner gör så gott de kan och min kille orkar inte stötta mig för han behöver läka sig själv först.. Jag är fast, och den där tanken jag haft nu i några få timmar, de släpper inte..