DET GÅR BARA INTE JUST NU
Jag har inte bloggat på 5 dagar och jag kommer antagligen inte blogga på ett tag, och jag förstår om ni gång på gång tröttnar på mig efter att jag alltid ger upp mitt bloggande varje gång något dåligt händer, men jag kan tyvärr inte vara som alla de där kända bloggerskorna som låtsas som ingenting - det är inte jag, och jag är alltid mig själv.
-
De flesta vet nog att vi har gjort slut igen, och denna gången har det påverkat mig mer än det någonsin gjort innan för denna gången är det mer på riktigt. De flesta av er vet nog även att jag är rädd för ensamhet och det gör det ÄNNU svårare att förlora en människa som betyder obeskrivligt mycket för mig. Han var inte bara min pojkvän, han var även min bästa vän och att förlora både en pojkvän och en bästa vän på samma gång är ju dubbel smärta och bara ett stort jävla slag i ansiktet, om jag inte låg på marken innan så kan ja verkligen säga att jag gör det nu.
-
Jag gör inte detta inlägget för att få uppmärksamhet eller sympati - tro det eller ej. Jag vill förklara mig, för det gör ont att göra er besvikna också. Jag får mail och meddelanden på olika forum där ni skriver och undrar vad det är som händer, varför bloggar jag inte?? Varför gör jag aldrig bloggdesignen jag sa att jag skulle göra?? - Mina finaste vänner som aldrig sviker mig , tyvärr men det går bara inte just nu..
-
Oskar, det kan finnas en liten chans att du läser detta nu, det är i alla fall det jag hoppas. Jag har aldrig menat att göra dig illa, eller vara jobbig på något sätt. Du var den personen som var allt jag ville ha i en pojkvän när jag inte ens letade efter en. Jag var trasig när du kom och läkte mig, och du blev en bästa vän som jag hade så jävla kul ihop med, och det fanns stunder som du och jag bara kunde ligga och skratta åt absolut ingenting, det är precis så jag vill ha det. De där stunderna när vi gick och höll hand inför hela världen, när du höll om mig på det sättet som bara du kan och när du kysste mig - med de där läpparna som bara du har. Jag har upplevt en hel värld tillsammans med dig på en rätt så kort tid. Marstrand, Danmark, vi var sambo, du tatuerade dig, bio, utekvällar, och när du hade gjort något dumt och jag tog ledig ifrån skolan för att följa med dig som stöttning. Jag brukade känna att jag aldrig var tillräckligt bra för dig, för jag tyckte alltid att du förtjänade så himla mycket mer än mig. Jag tyckte inte att jag gjorde någonting för dig, men nu efteråt kan jag faktiskt tänka tillbaka på hur mycket jag gjorde, även om du kanske inte såg det och även om det inte var så stora saker. Som varje kväll vi bara skulle mysa och jag gjorde toast till dig (för du älskade mina toast) och jag laddade ner en film du hade tjatat om som jag inte alls var intresserad av. Jag blev så galet förälskad i dig, och jag fick uppleva allt som jag inte ens trodde var möjligt - som när man ser en sån där fin film som man inte tror kan upplevas på riktigt fast helt plötsligt var det möjligt med dig.. och jag önska jag kunde spola tillbaka tiden till alla de där bra stunderna vi hade så jag kunde massera dig ett par extra gånger, göra lite fler toast till dig, smörja in dina tatueringar lite till, vika dina kläder och lägga in i vår garderob, pussa på dig ännu mer när jag hade chansen.. Jag stressade aldrig med att pussa dig sådär för jag trodde aldrig att vi skulle skiljas åt, jag visste inte att den dagen skulle komma när du gjorde slut för du lovade att vi skulle hålla för evigt. Det är nu efteråt som man inser precis allting som man gått miste om, och allt bra vi faktiskt hade. Jag ångra varje gång jag var hemsk mot dig, skäms nästan över att du behöll mig kvar ibland. Jag ångra varje gång jag skrek på dig i telefon när jag egentligen bara var ledsen. Jag ångra varje gång jag skickade något utan att tänka mig för. Jag ångra alla gånger jag fick dig att tvivla på oss, och kanske till och med fick dig att sluta älska mig. Det regnar inte idag, men det har regnat hela veckan. Ibland vill jag nästan skratta åt mig själv när jag tänker att vädret känner av min smärta. Jag sitter ensam i vår säng, den som var gjord för oss två. Höjdpunkten hade varit om du hörde av dig en gång, eller två. Om du faktiskt tog tag i att träffa mig, som vi sagt att vi ska göra så många gånger.. Och om du för en gångs skull ringde mig och var glad, och inte sur. Jag vet faktiskt inte vad som gör mest ont, men en stor del är hur du bemöter mig på telefon. När jag ringde dig och hörde din röst för första gången på länge så blev jag tårögd och det kändes som jag genast blev en ledsen liten 7:åring.. Du lät inte påverkad alls, som om de inte rörde dig alls. Jag kan skriva hur långt som helst, jag vill ta chansen så fort jag får den. Som varje gång ja smsa och fråga dig om saker som sårar fast jag aldrig fick ett svar och när jag ringde och ville fråga fast du sa att du skulle ringa sen. Du hörde aldrig av dig igen, och du säger att jag tjatar , så jag försöker backa men det gör så jävla ont att bara kolla på när du går ifrån mig utan att kunna stoppa dig. Som när man vet att du är på bio med andra tjejer och sedan dagen efter sover över med dem, men sedan har du sagt att du ska komma i 4-5 dagar i rad fast du har aldrig tid. Du VILL träffa mig fast ändå inte, och idag var första gången på länge som du erkände att du älska mig. Jag vet inte hur framtiden för oss ser ut , men jag kan tyvärr inte ljuga för dig, jag ser fortfarande dig som killen i mitt liv även om du inte vill ha det så. Och jag vet att du klarar dig, du kommer bli bra. Du kommer lägga av med skiten igen, för du vet att den skadar dig och sedan som jag sagt så många gånger innan, du får gärna göra de du gör på kvällarna, så länge jag vet att jag har dig breve mig någon natt, så länge du ringer mig och säger att du älskar mig. Jag saknar de där gånger vi hade de så bra. Och om jag bara fick en chans att bevisa att jag kan vara bra så hade jag gjort allt för att aldrig bråka, jag hade inte sagt emot om du skulle ut, för jag hade vetat att du skulle komma tillbaka. Jag hade inte tjatat på dig om att du röker eller snusar för du är för jävla söt ändå. Jag hade inte blivit sur om du inte orka massera mig på kvällen, du kanske behöver massagen mer än mig.. Jag vill att du ska veta att jag önska att jag kunde ändra allt och framförallt ta bort våra bråk. Jag vet att man inte kan ha ett riktigt förhållande utan bråk ibland men, alla de där onödiga bråken som inte var till någon nytta alls.
-
Jag äter sällan, men när jag gör det är jag stolt. Nästan så jag vill lägga upp en bild på instagram och visa hur duktig jag har varit som orkar äta 2 köttbullar och pyttelite pasta, men det är sorgligt egentligen, och numera äcklas jag av att se mig själv i spegeln. Han var den enda som fick mig att tro att jag faktiskt SÅG BRA UT och den där tron om att man inte duger som man är och att man är ful kommer alltid när man blir lämnat, kommer han hitta någon finare nu? Jag vill springa i skogen, 40 varv tills jag spyr, jag vill sluta äta totalt och bli smal och fin. Jag vill ändra hela mig till den där drömtjejen han har i huvudet, jag vill inte bli perfekt men jag vill vara 2 % ifrån.
-
Visst är det sorgligt vad kärlek kan göra mot en människa? Man blir förstörd, trasig, krossad och man äts upp inifrån. Man hör en konstant röst som säger : Du duger inte, varför trodde du att någon skulle vilja ha dig för alltid, du vet väl att alla lämnar dig förr eller senare? Olycklig kärlek är det värsta jag varit med om, det känns som när någon dör, man kan inte påverka någonting och det gör så fruktansvärt ont. De säger att det är ett krossat hjärta men det gör ont i hela kroppen, och jag kan inte sluta vända mig om på morgonen för att kolla om han ligger där. Jag kan vakna klockan 4a på natten för att kolla om jag fått ett sms ifrån honom, jag vågar inte slänga våra coolaflaskor som vi sparade för att få dela en coke med "oskar" "kärleken" "isabelle" och nu har jag äntligen fått ihop den, nu står dom där på min hylla, tillsammans med bilder på oss. Jag vågar inte ta bort dom, jag vågar inte ta bort de där fina minnena jag nyss beskrev.
-
Jag kommer ihåg när vi precis blivit tillsammans och alla nya människor jag träffade som var antingen familjemedlemmar eller kompisar till honom som sa att han hade pratat om mig mer än han hade pratat om någon annan tjej, han var kär på riktigt. När vi sa att vi skulle behålla ett barn ifall vi fick de och det var bara efter några veckor. Första gången jag träffade honom så visste jag direkt att det var han jag ville dela livet med, och jag kan bara sakna de där stunderna jag var utan honom och fick ligga med hans tröja på mig och känna doften av honom.
Kommentarer
Postat av: Isabella
Härligt, jo det är väll okej med mig :)
- vad ska du hitta på med idag då? Kram!
Trackback
