Jag är verkligen ingen enkel person att vara med eller leva med, de måste jag erkänna. Och ibland känns de som att ja måste be om ursäkt, men ja är så otroligt glad att vissa människor faktiskt valde att vara med mig.

Jag har alltid kommit bättre överens med killar, lättare att umgås med dom. Med kill kompisar är jag lätt, inget drama och inga svårigheter. Men med tjejer, gud .. vissa kompisar har jag haft de mycket svårt med flera år. Bråk, tjafs, drama och allt möjligt - och visst har jag säkerligen bidragit. 

-

Min familj har fått ta mest stryk, och de e något som gör så ont inom mig. Ibland kan ja verkligen vara så otroligt jävla hemsk och tro mig - jag vet om det. Men ändå gör jag de gång på gång. Jag har humör som INGEN annan, har inga problem med att gapa och skrika för ingenting. Jag får ångest panik på kvällar (oftast) och då är min räddning att springa ut med vänner, och de påverkar min familj. Men jag har alltid haft det som flykt, att jag har rymt så fort de känns jobbigt. Jag föredrar att prata ut med vänner än att ligga i sängen o skaka.